Jag växte upp nära gränsen till Idaho och besökte ofta Montana, så jag är van vid att se boskap beta och glömmer bort att det inte är alla som är det. De har heller ingen aning om hur boskapen som blir till den biff de grillar uppfödda och utfodrade. Ranchers i de nordvästra delstaterna låter sin boskap beta på ett antal gräsarter, däribland blåbuntvete. Nej, det är inte det vetegräs som man dricker på hälsokliniker. Så vad är blåklintgräs? Fortsätt läsa för att lära dig mer.
Vad är blåklintgräs?
Bluebunch wheatgrass är ett flerårigt inhemskt gräs som når en höjd på mellan 31 och 76 cm. Agropyron spicatum växer bra i olika miljöer, men förekommer oftast i väldränerad, medelfinkornig till grovkornig jord. Det har en djup, fibrös rotstruktur som gör det väl anpassat till torka. Faktum är att blåklintgräs trivs med en årlig nederbörd på endast 31–36 cm. Bladen förblir gröna under hela växtsäsongen med tillräcklig fuktighet och näringsvärdet för betande nötkreatur och hästar är bra fram till hösten. Det finns underarter med och utan skägg. Det betyder att vissa sorter har borst, medan andra inte har det. Fröna växlar inom fröhuvudet och ser ut som vete. Grässtråna på växande blåklintgräs kan vara antingen platta eller löst rullade och är cirka 2 mm breda.
Fakta om blåklintgräs
Bluebunch wheatgrass grönskar tidigt, växer i många jordtyper och är under tidiga höstsnöstormar en värdefull foderkälla för boskap. Montanas betesdjur och får bidrar med 700 miljoner dollar brutto till delstatens ekonomi. Det är inte konstigt att bluebunch wheatgrass har haft äran att vara Montanas officiella delstatsgräs sedan 1973. En annan intressant fakta om blåklöver är att Washington också hävdar att gräset är deras! Blåklöver kan användas för höproduktion, men används bättre som foder. Det är lämpligt för alla boskap. Proteinnivåerna på våren kan vara så höga som 20 %, men minskar till cirka 4 % när det mognar och torkar. Kolhydratnivåerna ligger kvar på 45 % under den aktiva växtsäsongen. Blåklövergräs växer i hela norra Great Plains, norra Rocky Mountains och Intermountain-regionen i västra USA, ofta bland salvia och enbär.
Skötsel av blåklövergräs
Blåklöver är ett viktigt foderväxt, men tål inte intensiv betning. Faktum är att betning bör skjutas upp i två till tre år efter plantering för att säkerställa etablering. Även då rekommenderas inte kontinuerlig betning, utan rotationsbetning bör användas med vårbetning vart tredje år och högst 40 % av beståndet får betas. Betning tidigt på våren är mest skadligt. Högst 60 % av beståndet bör betas när fröna mognat. Blåklöver sprider sig vanligtvis via fröspridning, men i områden med hög nederbörd kan den spridas via korta rhizomer. Vanligtvis förnyar ranchägare gräset regelbundet genom att plöja frön till ett djup av 6 mm till 1 cm eller genom att fördubbla antalet frön och sprida dem över områden som är ogästvänliga. Sådd sker på våren på tung till medeltung jord och på senhösten på medeltung till lätt jord. När sådd är klar krävs mycket lite skötsel av blåklintgräs, förutom en snabb bön om sporadisk nederbörd.
